memory

När jag va liten, kanske fem eller sex år stod jag med min cykel utanför en kompis hus. Helt plötsligt kommer det en nyckelpiga och landar på ringklockan. Jag tar upp det lille djuret och fråga mig inte varför men jag säger:
- Ser jag konstig ut?

Hahahahahahaha, varför sa jag så liksom?
Och ja, jag var ett märkligt litet barn.

Det jobbiga var bara att min kompis pappa stod bakom mig. Utan att jag visste det. Han blev nog lite orolig och sa:
- Men det är klart att du inte ser konstig ut Anna.

Eh ja. Minnen från en lycklig barndom som sagt.