Svenska 2.

Liljecronas hem
sid 85-106

Om jag skulle jämföra början på Liljecronas hem med Herr Arnes penningar så måste jag säga att Liljecronas hem börjar mycket bättre. Det känns som att språket har förändrats ganska så mycket. I Herr Arnes penningar var språket mer gammaldags och sagoinspirerat. Här känns det mer nytaänkade på något sätt även om känslan fortfarande är saga. Det känns som om hon vill berätta någonting viktigare i denna boken.

I början handlar det om lilljäntan, hennes mor och lillebror. De ska till nygård och äta julbord.

Ett kraftigt blåsväder gör dock att det blir svårt för dem att ta sig fram. Mamman lämnar därför barnen i ett hus på vägen och fortsätter vandringen ensam. Men efter en stund slutar det att blåsa och lilljäntan bestämmer sig då för att ta med sin lillebror och gå till nygård.

När de gått en bit börjar lillebrodern att gnälla för det är så långt och lilljäntan ser då sjön och hon tycker att det känns som en bra idé att gena över den. Efter en liten stund kommer dock stormen tillbaka och de kan inte längre gå på den hala sjön så de måste gå in till land. När de kommer till kanten upptäcker lilljäntan att här går ingen landsväg. det var bara träd och berg. Hon kommer då på att hon kunde göra som ett segel av granrisruskor, så det gjorde hon och sedan bar det iväg, hela vägen till nygård. Prästhustrun tyckte att lilljäntan som faktiskt hette Elenora var aldeles makalös och erbjöd henne jobb på prästgården.

Jag tycker att kapitlet var riktigt underhållande och intressant. Elenora har mycket fantasi och kommer med många bra idéer. Det finns mycket inspiration och fantasi. Jag gillar lilljäntans påhitt med segel speciellt mycket;

"När de kom ut i det starkaste draget, satte hon sig på en andra granrishögen, och både hon och lillgossen tog var sin granrisruska i hand och höll upp dem mot vinden. Och huj! sa blåsvädret, och hej! sa det. Det ruskade på dem och svängde dem åt sidan, liksom ville det känna efter om det kunde rå med dem".

Jag tror att Selma Lagerlöf vill säga till oss att man ska lita på sin instinkt och alltid göra det man först tänker på. Oftast löser sig allt tillslut och visst blir livet lite mer spännande.

Frågan är kanske varför man alltid ska göra det man först tänker på. Sara (matteläraren) säger alltid åt oss att göra det vi först tänker på eftersom det nästan alltid är rätt. Kanske är det så att man har ett sjätte sinne som gör att även om vi inte vet svaret exakt så är det nästan alltid rätt det vi först kommer att tänka på. Men hur blir det då om typ George Bush tänker att, visst jag gör det jag först tänker på. Kanske är det att bomba lite på ett nytt land.. det vet man ju inte riktigt. Så slutsats från detta är kanske att om det bara gäller en själv och inte är en större fråga så ska man absolut göra det man först tänker på. Men ju större frågan är och ju fler människor som är inblandade måste man nog ta att tänka efter lite och be om råd för ett så bra resultat som möjligt.

Ciao!