Revolutionary Road

Igår tittade jag på Revolutionary road. Filmatiseringen av boken med samma namn.
Eftersom Titanic i princip är min favoritfilm förväntade jag mig något liknande. Det är trots allt Kate Winslet och Leonardo DiCaprio vi snackar om här. Självklart förväntar jag mig något storslaget. Och visst är de duktiga. De är fantastiska. Men filmen. Mitt första intryck efteråt var att den kändes väldigt kort.
Kate och Leo gestaltar paret Wheeler (Frank & April). De har precis lämnat New York för idyllen i Connecticut. Utåt sett har de allt, familj, hus och bra med pengar. Men ingen av dem är nöjda. Frank hatar sitt jobb och April trivs inte med det stillsamma livet som hemmafru. De har alltid haft känslan av att de är något mer. Något mer än deras patetiska grannar. Att de kommer lyckas. Att de föralltid kommer vara lyckliga.
De går runt och väntar på att något som inte händer ska hända.
Vändningen blir beslutet att lämna Revolutionary Road och flytta till Paris. Där ska April börja jobba som sekreterare och Frank ska då få tid att komma på vad det egentligen är han vill göra med sitt liv.
Här någonstans vänder filmen, de blir lyckliga för en stund. För att sedan vända och skapa ännu mer osämja. Båda är otrogna och olyckliga. April blir mer och mer deprimerad och Frank blir argare och argare. När April sedan blir gravid igen krossas drömmarna och verkligheten blir ett faktum.
Detta är en pratfilm. Den är faktiskt lite tråkig ibland. Samtidigt som skådespelarna är grymma och vändningarna oväntade.
Det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på filmen. För den är hemsk. Den är tragisk och stundtals sorglig. Antingen hatar man den, eller så älskar man den.
Jag bestämmer mig för att älska den. Men med en viss tvekan. Jag älskar den lite.
Men det är mest för att Kate Winslet är fantastisk.